KamratPosten fyller 125 år i år, och i jubileumsnumret som kom ut nyss var min mamma med som ett Pokemon-kort! Eller KoPémon-kort då, men det är ju nästan samma sak.
Jag tror att Lull skulle ha varit jättestolt över det! Och det är lite likt faktiskt:
KamratPosten är världens bästa tidning, så är det bara. Försök och kom upp med nåt bättre, nej just det, det finns inte. Jag kan tycka att den var allra bäst när min mamma var chefred, för att den aldrig har varit mer brinnande och angelägen än då, och aldrig stått mer på barnens sida. Men det är ju jag som tycker, och jag är född 62 och uppväxt under ett skrivbord på redaktionen så det är inte så konstigt kanske.
Hur som helst: en av de saker som gör KP till världens bästa tidning är att läsarna är så otroligt engagerade. I tidningen, och i allting annat.
Här är några insändare från i år (klicka för större bokstäver):
och några från way back in 60- och 70 talen. Många tankar är desamma:
KP var mer politisk på min mammas tid. Redaktionen utgick från att barn var intresserade av politik och att de ville förstå omvärlden. Det finns en miljon exempel men jag ska bara visa en sak som jag tyckte var rolig, från KP 1976, inför riksdagsvalet. Sjuorna Sara Torsson och Lasse Anker fick intervjua alla riksdagspartiernas partiledare:
Så här såg redaktionen ut på den tiden (och nuförtiden så här):
Det finns många fler gamla KP-bilder här.
Hurra för KamratPosten 125 år! Må den leva minst lika länge till!
PS Kom till Nordiska museet och fira KP:s födelsedag den 28 maj
